Hejdå min älskling..
Nu har det hemska inträffat, min värsta mardröm, Frida har fått somna in..
Allt började i lördags natt vid 3, vaknade av att hon var flåsig och trodde som vanligt att hon ville ut o kissa. Så jag gick upp o släppte ut henne, hon kissa men flåsandet fortsatte. Jag trodde hon skulle lugna sig o somna om. Men vid 5 släppte mamma ut henne igen med samma resultat. När jag gick upp strax innan 6 för att göra mig klar för jobb hade hon lugnat sig men andades tungt. Vi bestämmde oss för att ge henne en värktablett för att se om det var som hon hade ont. Jag var tvungen att ta mig till jobb då jag skulle vara förste man där på morgonen. Mamma ringde vid 8 o sa att hon lugnat sig men att detta nog var slutet. Jag fick gå från jobb direkt när näste man kom in vid 9, tårarna rann hela vägen hem o jag såg knappt vägen. Väl hemma var Frida lugn men låg ner, hon hade svårt att resa sig men med hjälp av oss kom hon upp när hon ville o drack, gick ut o kissa o åt lite. Sen la hon sig igen. Vi insåg att detta inte var bra o ringde veterinären på deras jourtelefon, dom tyckte vi skulle avvakta då hon blivit bättre efter värktabletterna o se om hon piggna till igen. Vi höll hoppet uppe men det blev inte bättre, hela natten till idag sov jag bredvid Frida på golvet, hjälpte henne upp när hon ville upp o släppte ut henne när hon ville ut. Blev inte mycket sömn, jag bara insåg morgonens öde. Vi ringde veterinären halv 8 imorse när dom öppnat o berättade läget. Vi hade bestämt att hon skulle få somna in här hemma hos oss o slippa åka till kliniken. Veterinären sa att dom skulle komma vid kl 10.45-11. Jag låg bredvid henne o bara grät o berättade hur mycket jag älskar henne o att hon betyder allt för mig. Väntan var hemsk, tankarna sprang iväg, gör vi rätt? kan hon bli bra? vill hon detta? Till slut kom veterinären o bekräftade att vi gjort rätt val, hon mådde inte bra, hon hade fått ont. Jag försökte hålla tårarna inne o hålla mig lugn för Fridas skull. Hon hade sitt underbara huvud i mitt knä hela tiden o jag satt böjd över henne o viskade hela tiden i hennes öra samma sak "jag älskar dig o vi gör detta för dig". Veterinären satte en kanyl i hennes framben där han sen kunde ge allt utan onödiga stick. När han började ge sprutorna lutade jag mig över henne igen o blundade o tårarna började rinna. Jag ville inte se injektionerna. Första sprutan var en som fick henne att somna djupt. Den andra sprutan var den avgörande.. Medans jag låg med mitt huvud över hennes o pratade lungt med henne insåg jag att han var påväg att ge den andra sprutan, när jag hörde henne ta sitt sista andetag bröt jag samman totalt. Jag insåg att hon var borta.. Jag fick panikandning o tårarna bara forsade. Jag fick fram "hejdå mitt allt, min älskling".
Veterinären ville ge en extra spruta för att vara helt säker o den fick hon. Jag ville aldrig släppa henne, jag ville aldrig ta bort hennes fina huvud från mitt knä. Jag, mamma o Simon satt alla runt henne o grät o pussade på henne. Veterinären var väldigt bra o pratade lungt med oss o han förklarade allt väldigt bra både före o efter. Han lät oss sitta o ta förväl av vår älskade Frida.
Till slut bar han in en bår där vi la henne o tog ett sista avsked o pussa henne. Hon var borta..
När veterinären åkt iväg med henne föll jag ihop på hennes filt o bara grät o skaka. Jag låg där många timmar innan mamma fick dra upp mig. Hela dagen har varit hemsk o tårarna slutar aldrig rinna. Ser knappt vad jag skriver här, allt bara flyter samman.
Jag glömmer aldrig på min 10års dag i Limhamn när jag kom innanför dörren o hörde någon som gnydde i köket. Jag insåg att jag fått en hund! Och inte vilken hund som helst, utan världens bästa, Frida! Det var den bästa dagen i mitt liv o jag var överlycklig! Därefter har livet rullat på o har alltid haft Frida vid min sida, har alltid kunnat lita på henne o vi har alltid funnits där för henne. Frida, väldens snällaste hund, som aldrig gjort någon illa, förtjänar att ha det så bra hon bara kan ha!
Frida betyder allt för mig, hon är min bästa vän o den jag älskar mest av allt i världen. Jag hade kunnat ge upp allt för henne. Frida har gjort så mycket för mig o hela familjen, hon har alltid funnits där för oss både i motgångar o framgångar, i lycka o i sorg. Nu kände vi att det var vår tur att göra henne en tjänst, låta henne slippa lida o ta vårt västa beslut vi någonsin tagit.. Nu hoppas jag bara att hon har det bra där hon är nu o får träffa sina gamla kompisar igen, Chess, Kola o Zorro. Nu har iallafall inte Frida ont, nu är det bara vi som lider o sörjer.. Efter att ha haft Frida hos sig varje dag i 13 år kommer dagarna aldrig mer bli sig lika.. Det gör så ont att inse det! Men vi gjorde det enda rätta för henne, även fall det känns som hela jag ska gå sönder av smärta just nu..
Älskade Frida du har alltid varit mitt allt, mitt hjärta och du kommer alltid vara mitt allt, mitt hjärta. Glömmer dig aldrig och ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta, du är där för evigt!
"True Love"
Hejdå min älskling, och tack för alla fina år med dig! Jag älskar dig mest av allt!
Allt började i lördags natt vid 3, vaknade av att hon var flåsig och trodde som vanligt att hon ville ut o kissa. Så jag gick upp o släppte ut henne, hon kissa men flåsandet fortsatte. Jag trodde hon skulle lugna sig o somna om. Men vid 5 släppte mamma ut henne igen med samma resultat. När jag gick upp strax innan 6 för att göra mig klar för jobb hade hon lugnat sig men andades tungt. Vi bestämmde oss för att ge henne en värktablett för att se om det var som hon hade ont. Jag var tvungen att ta mig till jobb då jag skulle vara förste man där på morgonen. Mamma ringde vid 8 o sa att hon lugnat sig men att detta nog var slutet. Jag fick gå från jobb direkt när näste man kom in vid 9, tårarna rann hela vägen hem o jag såg knappt vägen. Väl hemma var Frida lugn men låg ner, hon hade svårt att resa sig men med hjälp av oss kom hon upp när hon ville o drack, gick ut o kissa o åt lite. Sen la hon sig igen. Vi insåg att detta inte var bra o ringde veterinären på deras jourtelefon, dom tyckte vi skulle avvakta då hon blivit bättre efter värktabletterna o se om hon piggna till igen. Vi höll hoppet uppe men det blev inte bättre, hela natten till idag sov jag bredvid Frida på golvet, hjälpte henne upp när hon ville upp o släppte ut henne när hon ville ut. Blev inte mycket sömn, jag bara insåg morgonens öde. Vi ringde veterinären halv 8 imorse när dom öppnat o berättade läget. Vi hade bestämt att hon skulle få somna in här hemma hos oss o slippa åka till kliniken. Veterinären sa att dom skulle komma vid kl 10.45-11. Jag låg bredvid henne o bara grät o berättade hur mycket jag älskar henne o att hon betyder allt för mig. Väntan var hemsk, tankarna sprang iväg, gör vi rätt? kan hon bli bra? vill hon detta? Till slut kom veterinären o bekräftade att vi gjort rätt val, hon mådde inte bra, hon hade fått ont. Jag försökte hålla tårarna inne o hålla mig lugn för Fridas skull. Hon hade sitt underbara huvud i mitt knä hela tiden o jag satt böjd över henne o viskade hela tiden i hennes öra samma sak "jag älskar dig o vi gör detta för dig". Veterinären satte en kanyl i hennes framben där han sen kunde ge allt utan onödiga stick. När han började ge sprutorna lutade jag mig över henne igen o blundade o tårarna började rinna. Jag ville inte se injektionerna. Första sprutan var en som fick henne att somna djupt. Den andra sprutan var den avgörande.. Medans jag låg med mitt huvud över hennes o pratade lungt med henne insåg jag att han var påväg att ge den andra sprutan, när jag hörde henne ta sitt sista andetag bröt jag samman totalt. Jag insåg att hon var borta.. Jag fick panikandning o tårarna bara forsade. Jag fick fram "hejdå mitt allt, min älskling".
Veterinären ville ge en extra spruta för att vara helt säker o den fick hon. Jag ville aldrig släppa henne, jag ville aldrig ta bort hennes fina huvud från mitt knä. Jag, mamma o Simon satt alla runt henne o grät o pussade på henne. Veterinären var väldigt bra o pratade lungt med oss o han förklarade allt väldigt bra både före o efter. Han lät oss sitta o ta förväl av vår älskade Frida.
Till slut bar han in en bår där vi la henne o tog ett sista avsked o pussa henne. Hon var borta..
När veterinären åkt iväg med henne föll jag ihop på hennes filt o bara grät o skaka. Jag låg där många timmar innan mamma fick dra upp mig. Hela dagen har varit hemsk o tårarna slutar aldrig rinna. Ser knappt vad jag skriver här, allt bara flyter samman.
Jag glömmer aldrig på min 10års dag i Limhamn när jag kom innanför dörren o hörde någon som gnydde i köket. Jag insåg att jag fått en hund! Och inte vilken hund som helst, utan världens bästa, Frida! Det var den bästa dagen i mitt liv o jag var överlycklig! Därefter har livet rullat på o har alltid haft Frida vid min sida, har alltid kunnat lita på henne o vi har alltid funnits där för henne. Frida, väldens snällaste hund, som aldrig gjort någon illa, förtjänar att ha det så bra hon bara kan ha!
Frida betyder allt för mig, hon är min bästa vän o den jag älskar mest av allt i världen. Jag hade kunnat ge upp allt för henne. Frida har gjort så mycket för mig o hela familjen, hon har alltid funnits där för oss både i motgångar o framgångar, i lycka o i sorg. Nu kände vi att det var vår tur att göra henne en tjänst, låta henne slippa lida o ta vårt västa beslut vi någonsin tagit.. Nu hoppas jag bara att hon har det bra där hon är nu o får träffa sina gamla kompisar igen, Chess, Kola o Zorro. Nu har iallafall inte Frida ont, nu är det bara vi som lider o sörjer.. Efter att ha haft Frida hos sig varje dag i 13 år kommer dagarna aldrig mer bli sig lika.. Det gör så ont att inse det! Men vi gjorde det enda rätta för henne, även fall det känns som hela jag ska gå sönder av smärta just nu..
Älskade Frida du har alltid varit mitt allt, mitt hjärta och du kommer alltid vara mitt allt, mitt hjärta. Glömmer dig aldrig och ingen kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta, du är där för evigt!
"True Love"
Hejdå min älskling, och tack för alla fina år med dig! Jag älskar dig mest av allt!
Väldigt jobbigt just nu..
Fridas cancer har fortsatt växa på magen.. Vi ger henne allt för att försöka stoppa det eller rättare sagt se till att hålla det där det är. Men tyvärr ser det inte bra ut.. Hon har inte ont och hon är som vanligt men jag vet att det kommer bli värre och det kan gå snabbt. Huden började spricka lite igår över tumören men som sagt hon har inte visat tecken på att ha ont. Men frågan är hur länge ska man hålla på? Det kommer aldrig bli bra, bara bli värre.. Usch tårarna rinner hela tiden och jag mår skitdåligt över detta.. Jag är lycklig för varje dag jag får med henne och får ha henne hos mig, hon betyder så otroligt mycket för mig! Men vem drar man ut på detta för? Den frågan får jag jämt. Är det för hennes skull eller för min skull? Ju mer jag tänker på det desto mer börjar jag inse att det nog är min känslor som börjar ta över nu. Jag vill inte ta detta fruktansvärda beslutet! Jag har aldrig förr gråtit så mycket som jag gjort de senaste veckorna, jag vet att det kommer hända när som helst, jag vill inte! Jag vill ha henne hos mig för alltid! Jag vet att allt har sitt slut men jag vill inte inse det just nu.. Hade jag kunnat göra något för att göra henne frisk hade jag gjort det, hade kunnat ge upp allt för henne! Älskar henne över allt annat!
Min älskade Frida, du e mitt allt! <3
Min älskade Frida, du e mitt allt! <3
